82
— Då var det väl en tjugu stycken, som sa ifrån, att de gick.
— Hur många är ni?
— Fyrtiosju.
— Så det blev inte fler? Vad sa chefen då?
— Han sa, att de fick göra, som de ville, han kunde få övernog med jäntor, som var tacksamma att få arbete hos honom. Stenberg ska ha sagt, att det skulle nog inte bli så lätt, som han trodde, och då fråga han, om hon nånsin sett fruntimmer hålla ihop.
— Men det tycker jag, att ni visat att vi kan, sade jag. Det är bra gjort i alla fall som en demonstration betraktat. Sen blir frågan, vad vi nu skall göra. Hur vi skall bära oss åt med er båda utan arbete och inkomster?
— Snälla du, sade Emmy.
Jag såg på henne, att hon hade svårt att komma fram med vad jag naturligtvis hela tiden förstått: att hon inte var bland de tjugu. Och jag greps av medlidande.
— Jag förstår dig, Emmy, sade jag. Du har ju ställt dig avvisande hela tiden.
Det blev tyst. Slutligen sade hon lättad:
— Jag har tänkt på, att jag kan nog hjälpa Baby litet, tills hon får något, för kassören sa att han trodde vi andra, som var lojala, skulle få påökt.
