83
— Jaså, sade jag och gick in till Baby, som nu grät stilla och trött.
— Du skall inte vara ledsen, min älskling! sade jag och kysste henne.
— O, Pegg, sade hon ur djupet av sitt hjärtas bedrövelse, det är så skymfligt!
— Prat, barn, det är duktigt gjort, fast, o, så förfärligt huvudlöst! Men det hänger så ofta tillsammans. Om tjugu år kommer ett sånt här företag att lyckas.
Och jag försökte sakta att vända på hennes kudde, men den var lika våt på båda sidorna.
— Och så är jag så förfärligt fattig, sade Baby, och alla de andra också — för min skull. Vad tror du Gud skall säga?
Jag pysslade om henne som ett litet barn, det är som om hon vore det, alldeles som Putte. Jag undrar om jag inte i själva verket är oerhört moderlig. Om jag skulle söka plats på ett barnhem eller sätta upp hönseri. Det skulle bestämt passa mig bättre.
Mitt upp i tårarna kom Eva. Hon blev eld och lågor, kallade Baby en martyr och hjältinna och lyckades pigga upp barnet för stunden. Men Emmy visade hon ett så uppenbart förakt, att det till och med tog på den beskedliga stackaren.
Jag har aldrig sett Eva sådan. Det blev en scen mellan henne och Emmy, där Emmy så småningom tändes upp och ilsknade till och
