Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/90

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

84

blev högljudd och oresonlig; vi hade aldrig kunnat drömma om, att det fanns så mycket energi inom henne.

— Jag har varit med om ett sådant där tilltag en gång för länge sedan, sade hon. Vi var åtta, som sade upp oss på en gång på ett kontor, där man svalt oss och lovade bättre och aldrig höll. Vi tyckte det var en sådan bräcka, men samma dag annonserade chefen och fick sexti svar!

— Ja, men detta är en hederssak, sade Eva.

— Nej, sade Emmy, det är en magsak, det vet ni mycket väl. Och för att Magnhild varit enfaldig, behöver inte jag bli utskälld, när jag är klokare.

Därmed gick hon. Det var mycket sorgligt. Vi har alltid varit goda vänner förr, och jag har hållit av Emmy som man håller av en gammal schal.

Ja, jag var inte ett spår ond på henne, för det är inte gott att vara entusiastisk när man är äldre, klen och fattig, men jag kunde inte få Eva att se på saken med min toleranta blick.

Vi höll på att komma ihop oss vi med, men ångrade oss i sista stund för att icke förvärra situationen.

Vi tog varann i famn och kommo överens om, att Hall Caine hade rätt, när han sade:

What a misery to be a woman!