85
XII.
Eva och jag.
Vi har nyss kommit hem, var från sitt knog, vi ligger nu hänslängda i mörkret på var sin soffa, och det är alldeles tyst emellan oss. Envar vet, att den andra är fullt sysselsatt med sina tankar.
Varken Emmy eller Baby hörs av, det är heller ingenting att undra på, vi är ju, sedan uppträdet härom kvällen, då Eva och Emmy kom ihop sig, aldrig tillsammans så gemytligt som förr. Och ingen skyndar sig just hem om kvällarna.
— Har du märkt, Pegg, säger till sist Eva, att det är, som om något tagit slut?
— Är det kaffet eller fotogenen? frågar jag, men jag vet ju, att hon menar stämningen från fordom.
— Ja, det är visst inte helt med fotogenen, gudnås, svarar Eva, fast det kan ju hjälpas så här i början på månaden. Men jag ligger och tänker på den gamla goda tiden. Fattiga var
