Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/92

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

86

vi och krångel hade vi jämt med affärerna, och när det blev den första, hade jag ofta inte mer än 3:50 kvar att få ut på lönen, men vad för en humor vi höll jämt! Här var ett öronbedövande larm, ”mamman”, som nu är gift i landsorten, var ovanligt skicklig i att föra oväsen, och kärleken och förlovningen dämpade henne just inte. Vi kunde skratta om kvällarna, till dess vi måste sluta av överansträngning i de ädlare delarna, och det var inte bara en gång jag var så utpratad, att jag inte kunde kraxa.

— Det är inte underligt då, att du tycker det är tyst nu, sade jag.

— Underligt! Här går Baby omkring med bleka kinder och vida kjollinningar — —

— Undrar du på det, sade jag, som spårade en nyans av klander i rösten. Besviken i kärlek — —

— Vad var det också för en kärlek?

— Den första, Eva, sade jag. Vare det nog sagt. Och så är hon utan plats.

— Ja, det medger jag är allvarsammare. Är hon ute och letar nu igen, tror du?

— Ja, säkerligen, sade jag. Hon ger sig inte. Hon har satt sig i sinnet, att hon inte vill från Stockholm, fast hennes mamma skriver och vill ha hem henne till Oskarshamn eller var det är.