Sida:Norrtullsligan 1915.djvu/93

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

87

— Sådana är vi ju allesammans, sade Eva. Vi talar ofta illa om Stockholm, och det kan vi ha orsak till, men vi älskar stan med en hopplös och outrotlig kärlek. Vi får så litet med av allt det vackra och glada och upplyftande den har att bjuda på, vad vi får känna mest av är gatmodden och skatterna och de dyra hyrorna. Men försök att skicka ner oss till Oskarshamn! Vi skulle gå och tråna bort av längtan efter allt det, som vi nu träter på. Här kan ju i alla fall allting hända.

— Så länge vi är unga, ja, sade jag. Men tänk sedan!

— Jag förbjuder dig att tala om sedan, mumlade Eva med något mörkt i rösten. Jag vågar icke tänka på hur jag skall sitta och skrumpna på begravningsbyrån, få femton kronors löneförhöjning i månaden och likna till som Emmy.

— Jag tycker bra om Emmy ändå, sade jag. Som man tycker om en oförarglig och tillmötesgående sköldpadda.

— Ja, du må vara nöjd med att ha sköldpaddor till ditt närmaste umgänge, sade Eva, men det är inte jag. Just det där sköldpaddaktiga, hemlighetsfulla hos henne retar mig. Förr visste man då, att hon tänkte litet men vänligt. Förr glömde jag för resten bort henne, märkte henne sällan. Men nu irriterar hon mig så, att det inte är att uthärda. Jag är glad,