svenska riksdagen med något större värma omfattat försvarsväsendet. — Och hvad slutligen angår de norska anspråken att, utan all hänsyn till 5⁄17-dels-proportionen i de gemensamma utgifterna, komma i åtnjutande af full likställighet vid embetstillsättningar och öfriga förmåner inom det lilla gemensamma område, som föreningen tillstädjer, så har man också utan synnerligt motstånd funnit sig i att dervid visa tillmötesgående. Dels, såsom i fråga om norrmäns tillträde till tjenster inom utrikeskabinettet, har saken ansetts af föga vigt, dels, såsom vid tillsättande af konsulat och till och med ministerposter, har man mera sett till valet af qvalificerade personer än någonting annat och har för resten icke velat förneka rättmätigheten, åtminstone i viss mån, af de norska delaktighetskrafven.
Det är dock ej att undra på om breda lager inom svenska folket, hvilka hvarken kunna räknas till »storsvenskarne» eller »norskätarne», utan tvärtom hysa en uppriktig tilltro till unionen och göra broderfolkels många goda egenskaper fult rättvisa, gripits af en djup ovilja öfver det nyaste norska tilltaget. Ty det särskildt karakteristiska är denna gång frånvaron af alla sådana praktiska nyttighets- — eller, om man så vill, egennyttighets- — skäl, som kunnat förleda till åsidosättande af den enklaste grannlagenhets fordringar. Likaså, att det på den norska sidan aldrig ett ögonblick ansetts nödigt att diskutera rättsgrunden från olika synpunkter; man har stält pro ratione voluntas. Och härtill har vidare och isynnerhet kommit det på ett retsamt sätt framträdande cyniska erkännandet hos somliga, ickeförnekandet (med eller utan beklagande) hos andra, att detta är första direkta steget till unionsupplösningen, — en syn på tingen, som dock vid närmare undersökning lärer befinnas vara blott en luftig hägring. Man har emellertid velat visa svenskar, utländingar och icke minst det norska folket sjelft, med hvilken storvulen kraft att genomdrifva sin vilja den norska venstern sitter inne,
