4
personligen hyst starkt tvifvel om ändamålsenligheten af det fattade beslutet; och skulle en sanktionsvägran framkalla ett förhållande i konstitutionellt hänseende, som det skulle vara mycket önskvärdt att kunna undgå.
Konungen beslöt emellertid på anförda grunder att vägra sanktion. Dessa skäl innehålla med afseende på den af statsrådsafdelningen omförmälda »mogna pröfningen af stortinget», den invändning, att det n. v. unionsmärket i flaggorna är det på det tänkbart bästa sätt utpräglade tecknet på de förenade rikenas jämlikhet utan att flaggornas karaktär af nationalflagga därmed i ringaste grad är förändrad eller förminskad. I afseende på den tillfredsställelse och tacksamhet, som af statsrådsafdelningen förespeglats, förekommer i konungens yttrande en erinran om det jubel af Norges folk, hvarmed det kungliga beslutet om den nuvarande flaggan emottogs. Beträffande det af statsrådsafdelningen framhållna betänkliga förhållande i konstitutionelt afseende, som det vore önskvärdt att undgå, innebäres i de af konungen anförda grunder ett framhållande däraf, att med det nya förhållande, som inträder, när det ena landet fortfarande förer det n. v. unionstecknet i sin kofferdiflagg, medan det är afskaffadt i det andra landet, så kan saknaden af det gemensamma unionstecknet tänkas medföra en oriktig och för Norge skadlig uppfattning af rikenas inbördes ställning. Konungen ansåg sig därför i sin egenskap af Norges konung icke böra gifva lagen sin tillslutning, om ock grundlagens § 79 icke gifver honom rätt att säga nej till lagens kungörande utan sanktion. Konungen resolverade därför, att ifrågavarande lag icke sanktioneras, men med hänsyn till grundlagens § 79 blifver den dock att kungöra såsom lag
