urskuldade sig det bästa han kunde, och sade att det var jernets fel, ty det var så fördömdt hårdt, och tröstade Hin med att han satt så beqvämt i länstolen och att han om fyra år skulle slippa derifrån på minuten. Det fanns nu ingen annan råd; Hin måste lofva, att han icke skulle hemta smeden förrän fyra år derefter; och då sade smeden: ”Ja, då kan du resa dig igen,” och Hin bort det fortaste han kunde.
Om fyra år kom han tillbaka för att hemta smeden. ”Nu måtte du väl vara färdig, vet jag,” sade Hin och stack näsan in genom dörren. ”Fix och färdig,” svarade smeden, ”nu kunna vi resa när du vill. Men hör på, du,” tillade han; ”det är en sak som jag stått länge här och tänkt på att jag skulle fråga dig om: är det sannt, som man påstår, att Hin kan göra sig så liten han vill?” — ”Jo jo men, nog är det sannt,” svarade Hin. ”Åh, då kunde du just göra mig den tjensten och krypa in i ståltrådspungen här och se efter om den är hel i botten,” sade smeden; jag är så rädd att jag skall tappa respengarna mina.” — ”Mycket gerna,” sade Hin; han gjorde sig liten och kröp in i pungen. Men knappt hade han kommit dit in förrän smeden knäppte ihop pungen. ”Jo, den är hel och tät öfverallt,” sade Hin i pungen. ”Det var roligt att höra det,” svarade smeden; ”men det är bättre att vara förevar än eftersnar; jag må så gerna svetsa maskorna litet, bara för säkerhets skull,” och dermed lade han pungen i ässjan och gjorde den glödande. ”Au! au! är du galen? Vet du inte att jag är inne i pungen då?” ropade Hin. ”Ja, jag kan icke hjelpa det,” svarade smeden; ”det är ett gammalt ordspråk: man får smida medan jernet är varmt,” och så grep han storsläggan, lade pungen på städet och började hamra allt hvad han orkade. ”Au! au! au!” skrek Hin i pungen. ”Käre vän, låt mig bara slippa ut, så skall jag aldrig mera
