komma igen.” — ”Åh ja, nu tror jag nog att maskorna äro svetsade tillräckligt,” sade smeden, ”så nu kan du då få komma ut igen.” Dermed öppnade han pungen, och Hin bort sa fort, att han icke tordes se sig tillbaka en gång.
Men efter någon tid föll det smeden in, att han kanske ändå hade burit sig dumt åt då han hade gjort sig till ovän med Hin; ”ty skulle jag inte komma in i Guds rike,” tänkte han, ”så torde det vara fara värdt att jag kan bli husvill, sedan jag kommit i delo med honom, som råder öfver helvetet.” Han tyckte då att det var bäst att försöka komma in antingen i helvetet eller i himmelriket så godt först som sist, så att han finge veta huru han hade det, och dermed tog han släggan sin på axeln, och gaf sig på väg. Då han hade gått ett godt stycke, kom han till korsvägen, der vägen till himmelriket skiljer sig från den som leder till helvetet; der hann han upp en skräddargesäll, som gick och traskade med pressjernet i handen. ”God dag!” sade smeden, ”hvart skall da hän?” — ”Till himmelriket, om jag kan komma in der,” svarade skräddaren; ”än du då?” — ”Åh, vi få inte sällskap långt, vi då,” svarade smeden, ”jag har tänkt försöka på i helvetet först, jag, ty jag är litet bekant med Hin se’n gammalt.” Derpå sade de hvarandra farväl och gingo hvar sin väg; men smeden var en stark, kraftig karl och gick mycket fortare än skräddaren, så att det dröjde icke länge förrän han stod utanför porten till helvetet. Han lät vakten anmäla sig och säga att det var någon utanför, som gerna ville tala ett ord med Hin. ”Gå ut och fråga hvad det är för en,” sade Hin till vakten, och det gjorde denne. ”Helsa Hin och säg att det är smeden som hade den der pungen han vet,” svarade smeden, ”och bed honom så vackert att jag får slippa in straxt, ty först så har jag smidt i dag ända till middagen,
