hälften.” Då trollet hade rest, började dottern bryna en stor lång knif. ”Skall du ha den att slagta mig med?” sporde Askepilten. ”Jo du,” sade trolldottern. ”Men den är icke hvass,” sade pilten; ”jag skulle allt kunna bryna den, så att du ledigare finge lifvet ur mig.” Hon lät honom då få knifven, och han till att slipa och bryna. ”Låt mig nu pröfva den på hårflätan din,” sade Askepilten; ”jag tror den skall vara bra nu.” Det fick han lof till; men i detsamma han grep i hårflätan, drog han hennes hufvud bakut och skar det af trolldottern, — och så kokade han halfva och stekte halfva kroppen och satte fram det på bordet. Derpå tog han på sig hennes kläder och satte sig borta i vrån. Då trollet kom hem med gästabudsfolket, bad han dottern — ty han trodde, han, att det var hon — att äfven hon skulle komma och spisa. ”Nej,” svarade Askepilten, ”jag vill icke ha mat; jag är så tung till sinnes.” — ”Ah, det vet du väl råd för,” sade trollet; ”tag guldharpan och spela på.” — ”Ja, hvar är den då?” sade Askepilten. ”— Du vet väl det, du, — du har ju begagnat henne sist; hon hänger ju der öfver dörren!” Askepilten lät icke säga sig detta två gånger; han tog harpan och gick ut och in och spelade; men rätt som det var, så sköt han ut degtråget och rodde bort så det forsade om tråget. Efter en stund tyckte trollet att dottern blef för länge ute, och gick för att se efter hvad som fattades henne; då såg han pilten i tråget långt, långt ute på sjön. ”Är det du som har tagit de sju silfveränderna mina?” ropade trollet. ”Ja,” sade pilten. ”Är det du som har tagit täcket mitt, med en silfverruta och en guldruta uti, då också?” — ”Ja,” sade pilten. ”Har du nu tagit guldharpan min med?” skrek trollet. ”Ja, jag har visst det, jag,” sade pilten. ”Har jag då icke ätit upp dig likväl?” — ”Nej, det var dottren din du åt,” svarade pilten. Då trollet det hörde, blef han så
