fortaste de kunde, för de trodde den onde sjelf yar efter dem och ville taga dem. Men det hjelpte dem icke stort, för Gidske var långbent och flink på foten, och hon var efter dem, förr än de visste af det.
”Skolen I ut att stjäla, så vill jag vara med och hjelpa eder,” sade Gidske, ”för jag är väl bekant här i bygden.” Då tjufvarne hörde det, tycktes dem, att det var godt följe, och de voro icke rädda längre.
De skulle bort att stjäla ett får, sade de, men de visste icke, hvar de skulle få fatt på något. ”Åh, det har ingen fara,” sade Gidske, ”för jag har tjenat hos en bonde borta på skogen en lång tid, jag kan godt finna fårahuset i kolsvarta mörkret. Det tyckte tjufvarna var bra, och då de kommo dit, skulle Gidske gå i fårahuset och lemna ut och de skulle taga emot. Fårahuset stod tätt invid stuguväggen, der mannen låg och sof, och Gidske gick derföre tyst och försigtigt in i huset; men då hon var kommen väl in, så skrek hon ut till tjufvarne: ”Vill I hafva gumse eller tacka? här är nog att taga af.” — ”Tyst! tyst! tag bara en, som är bra fet,” sade tjufvarne. ”Ja, men vill I hafva gumse eller tacka? Vill I hafva gumse eller tacka? för här är nog att taga af,” skrek Gidske. ”Tyst, tyst då!” sade tjufvarne, ”tag bara en som är bra fet, så är det detsamma antingen det är gumse eller tacka.” — ”Ja, men vill I hafva gumse eller tacka? vill I hafva gumse eller tacka? här är nog att taga af!” sade Gidske, hon blef vid sitt, hon. ”Så håll då käften på dig, och tag bara en, som är bra fet, antingen det så är gumse eller tacka,” sade tjufvarne. Men i detsamma kom mannen i stugan, som hade vaknat vid skrålet, ut i skjortan och skulle se, hvad som var pä fårde. Tjufvarne till bens, och Gidske lade åstad efter dem, så att hon sprang mannen öfverända. ”Vänta karlar, vänta karlar!” skrek hon. Mannen, som icke hade sett annat än det
