svarta odjuret, blef så rädd, att han nästan icke tordes stiga opp igen, för han trodde, det var fanden sjelf, som hade varit i fårahuset. Han visste icke mera än ett råd, han gick in och väckte alla de öfriga och satte sig till att läsa och bedja, för han hade hört, att de kunde läsa fanden bort.
Så var det den andra qvällen, tjufvarne skulle ut att stjäla en fet gås, och Gidske skulle visa dem vägen. Då de nu kommo till gåshuset, skulle Gidske gå in och sända ut, för hon kände det väl, och tjufvarne skulle taga emot. ”Vill I hafva gås eller gåskarl? här är nog att taga af,” skrek Gidske, då hon var kommen in i gåshuset. ”Tyst! tyst! tag bara en, som är bra fet,” sade tjufvarne. ”Ja, men vill I hafva gås eller gåskarl? vill I hafva gås eller gåskarl? här är nog att taga af!” skrek Gidske. ”Tyst! tyst! tag bara en, som är bra fet, så är det detsamma antingen det är gås eller gåskarl, och håll så käften på dig,” sade de. Medan Gidske och tjufvarne ackorderade om detta, begynte en af gässen att skrika, så skrek der en till, och rätt som det var, så skreko de i korus med hvarandra allesammans. Mannen ut och skulle se, hvad det var på färde, tjufvarne åstad det fortaste de kunde och Gidske efter så fort, att bonden trodde det var svarta fanden; för långbent var hon och skörten hindrade henne icke. ”Vänta nu litet, karlar,”' skrek Gidske, ”I kunde ju fått hvad I ville haft, antingen det så var gås eller gåskarl.” Men de hade icke tid till att stanna, tyckte de, och der som de hade varit, begynte man att läsa och bedja, både stora och små, för de trodde säkert, att fanden hade varit der. Då det led mot qvällen den tredje dagen voro de så utsvultna, både tjufvarne och Gidske, att de inte visste, hvar de skulle göra af sig; så kommo de öfverens, att de skulle besöka visthuset hos en rik bonde, som bodde i skogskanten, och stjäla sig något
