mat. Ja, dit gingo de, men tjufvarne vågade icke, utan skulle Gidske gå in i stolpboden och sända ut, och de skulle stå utanföre och taga emot. Då Gidske kom ditin, så var der fullt upp af allting, både kött och fläsk och korf och ärtebröd. Tjufvarne tystade henne och bådo henne bara kasta ut något mat och komma ihåg, huruledes det hade gått begge de förra qvällarne. Men Gidske blef vid sitt, hon: ”Vill I hafva kött eller fläsk eller korf eller ärtebröd? se så vackert ärtebröd!” ropte hon. ”I kan få hvad I vill, för här är nog att taga af!” — Mannen på gården vaknade vid denna ackorderingen, kom ut och skulle se, hvad der var på färde. Tjufvarne åstad det fortaste de kunde. Rätt som det var, kom Gidske också springande, så svart och ful, som hon var. ”Vänta litet, vänta litet, karlar!” skrek hon, ”I kan få hvad I vill ha, för här är nog att taga af!” Då mannen fick se den svarta besten, trodde han också, att fanden var lös, för han hade nu hört hvad det hade händt de två förra aftnarne; och han begynte både att läsa och bedja, och det gjorde de i alla gårdarna i hela bygden, för de visste, att man kunde läsa fanden bort.
Lördagsqvällen skulle tjufvarne ut och stjäla sig en fet bock igen till helgdagskost, och den kunde de nog väl behöfva, för de hade svultit i många dagar, men då ville de inte ha Gidske med; hon gjorde bara skada med käften sin, sade de. Medan Gidske gick och väntade på dem om Söndagsmorgonen, blef hon mycket hungrig; hon hade inte fått stort heller på hela tre dagar, och så gick hon opp i en rofåker och tog upp några rofvor och åt. Då mannen var uppstigen, på gården som rofåkern hörde till, var han så orolig af sig och tyckte, att han ändteligen måste ut och se till rofåkern sin på Söndagsmorgonen. Ja, han fick då på sig byxorna och gick utföre till en myr, som var nedanför backen, rofåkern låg uti. Då han
