kom dit, fick han se, det var något svart, som gick och ruskade och ruskade uppe i rofåkern, och han var inte sen att tro, att det var fanden, han heller. Han skyndade sig då hem så fort han kunde, och sade, att fanden var i rofåkern. Der blef nu stor förskräckelse på gården, då de hörde det, och så trodde de, att det var bäst att sända bud efter presten, för att få honom till att binda fanden. ”Nej, det går inte an,” sade käringen, ”att gå till presten i dag, det är ju Söndagsmorgon; han kommer inte nu, för inte är han uppe så tidigt, och om så är, så läser han öfver sin predikan.”
”Ah, jag lofvar honom en fet gödkalfstek jag, så kommer han nog,” sade mannen. Ja han lade åstad till prestgården, men då han kom dit, var presten inte uppe ännu. Pigan bad då mannen att ga in i stugan och gick upp till presten och sade, att den och den bonden var nere och ville tala med honom. Ja, då presten hörde att det var en sådan bra man, som var der nere, så steg han upp och kom ned straxt med tofflor och nattmössa på.
Mannen sade honom ärendet sitt, att fanden var lös uppe i rofåkern hans, och om presten ville följa med och binda honom, så skulle han skicka honom en fet gödkalfstek. Jo, det var presten icke ovillig till och ropte på gossen och bad honom att lägga sadeln på hästen, medan han klädde på sig. ”Nej, far, det går nog inte an,” sade mannen, för fanden stannar väl inte länge, och en kan inte veta, hvar en skall ta honom igen, när han har sluppit lös. I får nog följa med straxt.” Presten följde med sådan han stod och gick, med nattmössa och tofflor på; men då de kommo till myren, var den så blöt, att presten inte kunde gå öfver den med tofflor. Bonden tog honom på ryggen och skulle bära honom öfver. Han steg nu så försigtigt på en tufva här och der; då de voro komne midt utpå, fick Gidske se dem och trodde, att det var tjufvarne som kommo med bocken. ”Är han fet,