sannt, efter jag ser det för mina ögon; men hon gör det visst inte mera; för denna gång vill jag skona henne.”
Innan året var om, fick hon en son igen, och med denne gick det ackurat likasom med den förste. Konungens styfmoder blef ännu mera ond och afundsjuk; så smög hon sig in till drottningen om natten, medan hon sof, tog barnet och kastade det i ormgården, skar drottningen i fingret och strök blodet om munnen på henne, och så sade hon till konungen, att hon hade ätit upp detta barnet också. Då blef kungen så sorgsen, att du aldrig kan tro det, och så sade han: ”Ja, det må väl vara sannt, efter jag ser det för mina ögon; men hon skall visst inte göra det mera; likafullt vill jag skona henne en gång ännu.”
Innan året var om, födde Snöhvit och Rosenröd en dotter, och henne tog nu också den gamla drottningen och kastade i ormgården. Medan den unga drottningen sof, skar hon henne i fingret, strök blod om munnen på henne och gick så till kungen och sade : ”Nu kan du komma och se, om det inte är som jag säger, att hon är en trollpacka, för nu har hon ätit upp det tredje barnet sitt också.” Då blef kungen så sorgsen, att det icke var någon hejd på det; för då kunde han inte skona henne längre, utan måste befalla, att hon skulle brännas lefvande på ett bål. Då bålet stod i brand och hon skulle sättas på det, gjorde hon miner åt dem, att de skulle taga tolf stolar och sätta dem rundt om bålet, och på dessa lade hon klädningarne och mössorna och skjortorna till bröderna sina, men i den yngste brödrens skjorta fattades den venstra armen; den hade hon icke hunnit med att få färdig. Knappt hade hon gjort detta, så hörde de hur det tog på att susa och brusa i luften; och så kom der flygande tolf vildänder öfver skogen, och hvar och en af dem tog sin klädning i näbben och flög bort med. ”Ser du nu,” sade den elaka drottningen till kungen, ”nu kan du rik-
