sten kom hem om aftonen, gaf gossen sig till att skrika: ”Herr Lars! Herr Lars!” för presten hette herr Lars. ”Hvem är det som kallar på mig?” sade presten. ”Jag är en engel, som är utsänd från Vår Herre, för att förkunna dig att du skall blifva upptagen lefvande till Guds rike för din gudfruktighets skull,” sade mästertjufven; ”nästa måndagsqväll må du hålla dig resfärdig, för då kommer jag och hemtar dig i en säck, och allt ditt guld och silfver och hvad du har af denna verldens fafänglighet skall du lägga samman i en hög i storstugan din.” Ja, herr Lars både tackade och föll på knä för engelen, och söndagen efter gjorde han en afskedspredikan, och lade ut om, att det var kommen en engel från Gud i den stora lönnen på hans gård, som hade förkunnat, att han skulle komma lefvande i Guds rike för sin gudfruktighets skull, och han predikade och lade så ut, att de greto alla som i kyrkan voro, både gamla och unga.
Om måndagen kom mästertjufven som en engel igen, och presten föll på knä och tackade, för han blef stoppad i säcken, och då han väl var kommen deri, så drog och släpade mästertjufven honom efter sig både öfver stock och sten. ”Aj, aj!” skrek presten i säcken, ”hvart bär detta hän?” — ”Det är den trånga vägen, som förer till himmelens rike!” sade mästertjufven och drog åstad med honom in i gåshuset hos amtmannen, och gässen till att hväsa och nypa honom, så att han var mera död än lefvande. ”Aj, aj, aj! hvar är jag nu?” sade presten. ”Nu är du i skärselden, för att renas och luttras till det eviga lifvet!” sade mästertjufven och gick sin väg och tog allt det guld och silfver och alla de präktiga ting, presten hade lagt samman i storstugan sin.
Om morgonen, då gåsepigan kom och skulle släppa gässen ut, så hörde hon presten som låg i säcken och jämrade sig inne i gåshuset. ”Åh, i Jesu namn, hvem är
