det, och hvad felas er då?” sade hon. ”Åh, är du en engel från himmelen, så släpp mig ut och låt mig komma tillbaka till jorden igen, för här är värre än i helvetet; smådjeflarne knipa mig ju med tänger!” sade presten. ”Jag är nog ingen engel, Gud bättre oss!” sade jäntan och hjelpte presten ut ur säcken, ”jag passar bara gässen åt amtmannen, jag, och det är nog de smådjeflarne, som ha nypit honom, far.” — ”Åh, det har mästertjufven gjort! Åh, mitt guld och mitt silfver och mina präktiga kläder!” skrek presten och sprang hem, så att vallflickan trodde, att han mistat vettet med detsamma.
Då amtmannen fick veta, huruledes det hade gått med presten, att han hade varit både på den trånga vägen och i skärselden, skrattade han sig nästan förderfvad; men då mästertjufven kom och ville ha hans dotter, som han hade lofvat honom, så talte han godt med honom och sade: ”Du får nog göra ett profstycke, som är bättre, så att jag riktigt kan se, hvad du duger till. Jag har tolf hästar på stallet,” sade han, ”och dem skall jag sätta tolf karlar på, en på hvar; är du då god att stjäla hästarne undan dem, så får jag se, hvad jag kan göra.” — ”Ja, det går nog an,” sade mästertjufven, ”fick jag så sannt dotter din, så” — ”Ja, kan du det, så skall jag göra mitt bästa,” sade amtmannen.
Mästertjufven gick då till krämaren och köpte bränvin på två flaskor, och så slog han en sömndryck på den ena, men på den andra hade han bara bränvin, och beställde så elfva karlar till att lägga sig bakom amtmannens loge om natten. Tör goda ord och betalning lånte han en trasig hatt och en tröja af en gammal käring, tog sig så en staf i handen och en påse på nacken och då det led mot qvällen, så linkade han åstad bort emot amtmannens stall. Då han kom dit, höllo de på att vattna hästarne till qvällen, och hade nog att göra med det.
