”Hvad fanken vill du?” sade en af stallkarlarne till käringen. ”Ah hutetu, det är så kallt,” sade käringen och skakade och frös, och bar sig illa åt. ”Hutetu, det är så kallt, att en stackare godt kan frysa ihjäl,” och så skälfde och darrade hon igen. ”Åh, herre Gud, får jag lof att stanna här och sitta innanför stalldörren?” sade hon. ”Du får så fanken heller, packa dig straxt bort, för om amtmannen får se dig här, så få vi stryk,” sade en. ”Åh, den gamla skröpliga kraken!” sade en annan, som tyckte det gjorde honom ondt om henne; ”den kraken kan ju gerna sitta der; hon gör visst inte något ondt, hon.” De öfriga mente, det skulle inte bli något af, men allt som de trätte, smög hon sig längre in i stallet, så att hon tillsist blef sittande bakom dörren, och sedan var det ingen som brydde sig om henne.
Då det led inpå natten blef det litet kallt för karlarne att sitta så stilla på hästryggen. ”Hutetu, det är då djefveln så kallt!” sade en och slog med armarne. ”Ja, jag fryser, så jag rister,” sade en annan. ”Den som hade sig litet tobak!” var det en som sade. Ja, så var der en som hade en bit; den delade de, det blef icke stort till mans, och så tuggade de och spottade. Det hjelpte litet, men rätt som det var, så var det lika galet igen. ”Hutetu!” sade käringen och hackade tänderna, så att det skramlade i käften på henne; så tog hon opp en flaska med bara bränvin, och så skälfde hon så på handen, att det sqvalpade i flaskan, och så drack hon, så att det sade klunk i halsen på henne. ”Hvad är det, du har på flaskan din, käring?” sade en af stallkarlarne. ”Åh, det är nog en liten droppe bränvin, far!” sade hon. ”Bränvin? hvad för något? låt mig få en tår! låt mig få en tår!” skreko de alla tolf öfver hvarandra. ”Åh, det är så litet jag har,” puttrade käringen. ”I blifven inte våta i munnen af det en gång.” Men de ville ha och de
