Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/192

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
178
DE TRE SYSTRARNA I BERGET.

Modern satt hemma och väntade och väntade, men ingen dotter kom det igen. Hon väntade ändå en god stund, men då hon hvarken hörde eller såg något till henne, sade hon till den mellersta dottern, att hon fick gå ut och se efter systern sin; ”och hönan kan du locka på med detsamma,” sade hon.

Den andra systern skulle då ut, och henne gick det likaledes: hon gick och letade och lockade, och med ett så hörde hon också, det sade borta i bergväggen:

”Hönan trippar i berget!

Hönan trippar i berget!”

Det tyckte hon var underligt; hon skulle då dit och se hvad det var, och så föll hon också genom öppningen djupt, djupt ned i hvälfningen. Der gick hon genom alla rummen, men i det innersta kom bergsmannen till henne och sporde, om hon ville blifva kärestan hans? Nej, det ville hon alls inte, hon ville straxt opp igen och leta efter hönan, som var blefven borta, hon. Men så blef bergsmannen ond: han tog henne och vred hufvudet af henne, och kastade hufvud och kropp ned i källaren.

Då nu enkan också hade sutit och väntat på den andra dottern både länge och väl, och det ingen dotter var att höra eller se, sade hon till den yngsta: ”Nu får väl du i väg och se efter systrarna dina. Galet var det att hönan var borta, men ännu värre vore det om vi inte skulle finna dina systrar igen; men hönan kan du alltid locka på med detsamma.” Ja, den yngsta skulle då ut: hon gick hit och dit och letade och lockade, men inte såg hon hönan och inte såg hon systrarna sina. Långt om länge kom hon också bort emot bergväggen; så hörde hon det sade:

”Hönan trippar i berget!

Hönan trippar i berget!”