Det tyckte hon var konstigt: hon skulle då hört och se, och så föll hon också genom öppningen, djupt, djupt ned i berget. Der nere gick hon genom det ena rummet grannare än det andra; men hon var icke så rädd hon; hon gaf sig god tid och såg hade på det ena och på det andra, och så fick hon också ögat på källardörren; hon såg dit ned, och straxt kände hon sina systrar som lågo döda der. Med detsamma hon väl hade fått källardörren stängd igen kom bergsmannen till henne. ”Vill du vara kärestan min, du?” sporde bergsmannen. ”Ja, gerna det,” sade flickan, för hon kunde nog förstå huruledes det hade gått med systrarna hennes. Då trollet hörde det, fick hon fina, granna kläder af honom, de vackraste hon nå’nsin kunde önska sig, och allt hvad hon annars ville hafva, så glad blef han för det att någon ville vara kärestan hans.
Men då hon hade varit der en tid, var det en dag hon var ändå mera sorgsen och bedröfvad än hon plägade. Så sporde bergsmannen henne, hvad det var hon sörjde öfver. ”Åh,” sade flickan, ”det är för det jag inte kan komma hem till min moder; hon både svälter och törstar visst, och det är ingen hos henne.” — ”Ja, gå till henne kan du inte få lof,” svarade trollet, ”men stoppa något mat i en säck, så skall jag bära den till henne.” Ja, det tackade hon för, det skulle hon göra, sade hon; men på bottnen af säcken stoppade hon en mängd guld och silfver och så lade hon litet mat ofvanpå, och sade så till trollet, att nu var säcken färdig, men han fick alldeles inte se ned i den, och det lofvade han också han inte skulle göra. Då nu bergsmannen gick, skådade hon ut efter honom genom ett litet hål som var på dörren; då han var kommen ett stycke på vägen, sade han: ”Den är så tung, denna säcken, jag vill se hvad det är i den, jag,” och ville lösa upp säckbandet; men så ropte flickan: ”Jag ser dig nog!
