jag ser dig nog!” — ”Det är då pocker till ögon i hufvudet på dig, också då!” sade trollet, och så tordes han inte försöka mera. Då han var kommen dit, der enkan bodde, kastade han säcken in genom stugudörren, ”Der har du mat från dottern din; det går ingen nöd på henne,” sade han.
Då nu flickan hade varit i berget ännu en god tid föll der en getabock ned genom dörren. ”Hvem är det som har sändt bud efter dig, din långraggiga best!” sade trollet, han var mäkta ond, och så tog han bocken och vred hufvudet af den och kastade den ned i källaren. Åhnej, hvarför gjorde du det då?” sade flickan, ”den kunde jag haft att roa mig med härnere.” — ”Du behöfver inte att sätta på dig en så gudsnådelig min för det, vet jag,” sade trollet, ”jag kan snart sätta lif i getabocken igen, jag.” Dermed tog han en kruka som hängde på väggen, satte hufvudet på getabocken och smorde den med det som var i krukan, så var den lika god igen. ”Håhå!” tänkte flickan, ”den krukan är nog något värd, den.”
Då hon nu hade varit hos trollet ännu en god tid, passade hon på en dag då trollet var borta, tog den äldsta af systrarna och satte hufvudet på henne och smorde med det som var i krukan, så som hon hade sett trollet göra med getabocken; och straxt kom systern till lif igen. Flickan packade då ned henne i en säck, lade litet mat ofvanpå, och så snart trollet kom hem igen, sade hon till honom: ”Käre vän, nu far du gå hem till mor min med litet mat igen; hon både törstar och svälter visst, stackare, och ensam är hon också; men se inte i säcken!” Ja, säcken skulle han nog gå med, sade han, och se i den skulle han heller inte; men när han kom ett stycke på vägen, tyckte han att säcken blef så tung, och då han hade gått ändå en stund, sade han, att han ville se hvad det var i säcken; ”hurudana ögon hon än har, så kan hon
