”Dender tiggarkäringen var ju långfingrad sist; det är nog bäst att se efter, om hon inte har tagit något med sig,” och han till att leta och ransaka i alla fickorna hennes. Då han fann korfven, blef han arg igen och höll väsen och hotade med att han skulle skicka henne till länsmannen.
”Åh, Gud välsigne er, låt mig slippa; tiggaren bad mig om det,” sade hon och gret och jämrade sig.
”Ja, det borde gå dig illa, men för tiggarens skull skall det vara dig tillgifvet,” sade Håkan Borkenskägg.
Då hon var gången kastade han prinskläderna af sig, drog på skinnkjolen och satte på sig lafskägget och lopp ginvägen, och då hon kom hem, var han allt kommen i förväg. Hon förtäljde huru det var gånget och lofvade högt och dyrt att det skulle vara sista gången han fick henne till dylikt. En tid efter hade mannen varit i kungsgården igen. ”Nu skall prinsen vår ha bröllop,” sade han, då han kom hem om qvällen; ”men bruden har blifvit sjuk, så skräddaren inte kan få taga mått af henne till bröllopskjolen, och så vill prinsen att du skall komma upp till kungsgården och taga mått af dig i stället för henne, för han säger du liknar henne i växt och allt. Men när han har tagit mått, skaU. du inte gå; du kan bli stående der, du, och se på, medan skräddaren skär till, och stryk så ned de största styckena och tag med dig till en rock åt mig.”
”Nej, stjäla kan jag inte,” sade hon, ”och du minns nog, huru det gick sist.” — ”Du kan nog lära,” sade Håkan, ”det är inte sagdt att det går galet nu.”
Hon tyckte det var galet, men hon gick och gjorde som han bad; hon stod och såg på, medan skräddaren skar till, och strök ned de största styckena och stoppade dem i fickan. Då hon skulle gå, sade prinsen: ”vi få väl se
