efter, om käringen inte har varit långfingrad denna gången också,” och till att leta i aUa fickorna hennes, och då han fann styckena, blef han arg och tog till att träta och stoja. Hon gret och jämrade sig och sade: ”Åh, tiggaren bad mig om det, så måste jag ju göra det.”
”Ja, det borde gå dig illa; men för tiggarens skull får det väl vara dig tillgifvet,” sade Håkan Borkenskägg, och så gick det som de förra gångerna: då hon kom in i riskojan, var Håkan der också. ”Ah, Gud hjelpe mig,” sade hon, ”jag blir nog olycklig, jag, för din skull tillsist; för du vill inte ha mig till annat än det som galet är. Prinsen var så arg och galen, så han hotade både med länsman och tukthus.
En tid efter kom Håkan hem i riskojan en qväll. ”Nu vill prinsen du skall komma till slottet och stå brud,” sade han; ”för bruden hans är sjuk och sängliggande ännu; men bröllop vill han hålla, och du är så lik henne, att ingen kan skilja er från hvarandra, och i morgon får du laga dig till att gå till slottet.”
”Jag menar J aren från vettet, både du och prinsen,” sade hon, ”tycker du jag ser ut till att stå brud; det kan ju ingen tiggarkäring se värre ut än jag.”
”Ja, prinsen sade det, och då får du göra det,” sade Håkan Borkenskägg. Det var icke någon råd för det, hon måste gå, och då hon kom till kungsgården, blef hon så uppklädd och utstyrd, att ingen prinsessa kunde vara grannare. De reste till kyrkan och hon stod brud, och då de kommo hem igen, var der dans och glädje på slottet. Men som hon var midt i dansen med prinsen, fick hon se ett sken igenom fönstret, och så såg hon att riskojan stod i ljus låga.
”Ah nej, tiggaren och barnet och riskojan!” skrek hon och var färdig att dåna.
