Hoppa till innehållet

Sida:Norska Folksagor och Äfventyr.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
227
MÄSTERMÖN.

”Här är tiggaren och der är barnet, och låt så riskojan ryka!” sade Håkan Borkenskägg. Och så kände hon igen honom. Då blef det först riktig lustighet och glädje; men sedan har jag hvarken hört dem eller sport dem.





47.

Mästermön.


Det var en gång en konung; han hade flera söner, jag vet inte riktigt huru många det var, men den yngste af dem hade ingen ro i sig hemma, han ville med all nöd och makt ut i verlden och försöka sig, och det måste då konungen sent omsider låta honom få lof till. Då han hade rest i några dagar, kom han till en Resegård, och der stadde han sig i tjenst hos resen. Om morgonen skulle resen ut och valla getterna sina, och med detsamma han reste af gården, sade han till kungasonen, att han skulle göra ren stallet; ”när du har gjort det, skall du slippa att göra mer i dag, för du skall veta, det är en snäll husbonde du är kommen till,” sade han. ”Men det du blifver satt till, skall du göra både godt och väl, och så må du alls inte gå in i något af de rum, som äro innanför stugan, du var uti i natt; gör du det, tager jag lifvet af dig.” — ”Ja men, är det en snäll husbonde också,” sade kungasonen vid sig sjelf; han gick upp och ned på stuggolfvet och trallade och sjöng, för han tyckte det var god tid med att göra ren stallet; men roligt vore det att titta in i de andra rummen hans likväl, för det är väl något han är rädd för, efter jag inte skall få lof att komma derin, tänkte han, och så gick han in i det första rummet. Der hängde en