kittel på väggen och kokade, men kungasonen såg ingen eld under den. Hvad måntro det kan vara i den? tänkte han, och doppade hårluggen ned i, så blef håret som det skulle varit af koppar. ”Det var en artig soppa det; ifall en smakade på den, blef en fin om truten,” sade gossen, och dermed gick han in i det rummet, som var näst intill. Der hängde också en kittel på väggen och puttrade och puttrade och kokade, men eld var det inte under den heller. ”Jag får försöka den också,” sade kungasonen och stack luggen sin ned igen, så blef den försilfrad. ”Så dyr soppa ha de inte i min fars gård,” sade kungasonen, ”men det kommer bara an på huru den smakar,” och dermed gick han in i det tredje rummet. Der hängde också en kittel på väggen och kokade, ackurat lika som i de andra två rummen, och kungasonen fick då lust att pröfva den också; så doppade han luggen ned deri, och så blef den så blankt förgyld, att det sken i den. ”Värre och värre!” sade kungasonen, ”men kokar han guld här, hvad måntro han då kokar derinne?” Det ville han då se och gick in igenom dörren till det fjerde rummet. Der var icke någon kittel att se, men på bänken satt det en, det var nog en kungadotter; men hvad mans dotter hon än var, så hade kungasonen aldrig sett hennes make i sina lifsdagar förr, så vacker var hon. ”Åh, i Jesu namn, hvad viU du här då?” sade hon som satt på bänken. ”Jag har stadt mig i Ijenst här i gården,” sade kungasonen. ”Gud hjelp dig för det ställe du är kommen att tjena på,” sade hon. ”Åh, jag tycker jag har fått en snäll husbonde, jag,” sade kungasonen, ”han har inte gifvit mig tungt arbete att göra i dag: när jag får göra ren stallet, har jag gjort från mig.” — ”Ja, huru vill du bära dig åt med det?” sporde hon igen, ”om du skottar som folk pläga, så kommer det tio gånger så mycket in, som du kastar ut. Men jag skall lära dig, huru du skall bära dig åt: du skall
