den lilla trasungen, men hon försäkrade, att det var sannt hvart enda ord, hon hade sagt. ”Drottningen skall bara skänka min mor så mycket att hon blir nöjd, så vet hon nog råd,” sade flickungen. Drottningen ville försöka; tiggerskan blef upphemtad ännu en gång och trakterad med både vin och mat, så mycket hon ville ha, och det dröjde icke länge förrän hon fick tungan i gång. Då kom drottningen fram igen med samma spörjsmål.
”Ett råd tör jag väl veta,” sade tiggerskan. ”Drottningen skall låta bära in två kar med vatten en afton, då hon vill lägga sig. I dem skall hon bada sig och sedan sätta dem under sängen. När hon tittar under den om morgonen, så har der växt upp två blommor, en vacker och en ful. Den vackra skall hon äta upp, den fula skall hon låta stå qvar. Men glöm icke det sista!” sade gumman.
Ja, drottningen gjorde som käringen hade rådt henne; hon lät bära upp vatten i tvenne kar, badade sig i vattnet och ställde dem under sängen, och då hon såg efter om morgonen, stod der två blomster; det ena var otäckt och fult samt hade klibbiga blad, men det andra var så vackert och dejeligt, att hon aldrig hade sett dess make och åt genast upp det. Men den vackra blomman smakade så godt, att hon icke kunde hålla sig från att äta upp den andra också; det kan väl hvarken göra något från eller till, tänkte hon.
Efter en tid föll drottningen i barnsäng, först födde hon en flicka, som hade en slef i handen och red på en bock; ful och otäck var hon, och med detsamma hon kom fram till verlden, ropade hon ”Mamma!”
”Är jag din mamma, så Gud hjelpe och tröste mig!” sade drottningen.
”Sörj icke för det, en kommer snart efter, som är vackrare,” sade hon som red på bocken. Om en stund
