födde drottningen ett flickebarn till, som var så dejeligt och fagert, att aldrig någon hade sett ett så skönt; och det kan man veta drottningen blef glad öfver. Den äldre flickan kallades Lurfhättan, för hon var så ful och lurfvig samt hade en hätta, som hängde i tofviga lockar omkring hufvudet; henne ville drottningen högst ogerna se, och tärnorna sökte stänga in henne i ett annat rum; men det tjenade till intet; der den yngsta var, dit ville hon också, och aldrig kunde de få dem skiljda från hvarandra.
Då nu begge voro halfvuxna, hände sig en julafton, att det blef ett förfärligt larm och väsende utanför drottningens rum. Lurfhättan frågade, hvad det var som knarrade och ramlade ute i korridoren. ”Ah, det är aldrig värdt att fråga efter det,” svarade drottningen; men Lurfhättan gaf sig ej, hon ville nödvändigt ha besked, derom, och så berättade drottningen, att det var trollkäringar, som firade julhelg derute. Lurfhättan sade, att hon ville ut och jaga bort dem, och huru mycket de än bådo henne att låta bli, så hjelpte det icke, hon ville nödvändigt ut för att fösa af trollkäringarne, men hon bad, att drottningen skulle hålla alla dörrarne väl stängda, så att icke en enda kom så mycket som på glänt en gång. Derpå satte hon af ut med slefven sin till att jaga och fösa ut hexorna, och det blef ett rammel ute i korridorerna, att ingen hört dess make; det knakade och brakade, som om väggarne skulle ha brustit i sina fogningar. Men huru det än var, så kom den ena dörren litet på glänt likväl; nu ville systern titta ut och se, huru det gick med Lurfhättan, och stack derföre ut hufvudet genom dörröppningen. Vips! så kom der en trollkäring, klippte af hennes hufvud och satte dit ett kalfhufvud i stället, och straxt begynte prinsessan att gå inne på golfvet och rama. Då Lurfhättan kom in igen och fick se systern, blef hon
