förargad och vred, för det de icke bättre passat på henne, och sporde om de tyckte det vara bättre nu sedan systern blifvit förvandlad till en kalf. ”Men jag far väl frälsa henne,” sade hon. Hon lånade af kungen ett skepp, som var väl utrustadt och i fullt stånd, men styrman och manskap ville hon icke ha, hon ville fara af med systern helt allena, och deri måste de tillsist låta henne få sin vilja fram.
Lurfhättan seglade bort och styrde mot det land, som trollkäringarne bodde i, och då hon kommit fram till bryggan, sade hon till system, att hon skulle blifva på skeppet och hålla sig mycket stilla; men sjelf red Lurfhättan på bocken upp till trollslottet. Då hon kom fram, stod ena salsfönstret öppet, och der såg hon systerns hufvud ligga i fönsternischen; så satte hon af i full fart in, nappade åt sig hufvudet och red tillbaka. Trollkäringarne satte efter för att återfå hufvudet, de slöto sig så tätt omkring henne, att det hvimlade, men bocken buffade och stångade med hornen, och sjelf slog hon och daskade med slefven, så att trollkäringarne till slut måste gifva sig. Lurfhättan kom nu ned på skeppet igen, tog kalfhufvudet af systern och satte dit hennes eget hufvud i stället, så att systern blef menniska som förut; derpå seglade hon långt, långt bort till ett främmande konungarike.
Konungen i det riket var enkling och hade blott en enda son.
Då han fick se det främmande skeppet, sände han bud ned till stranden för att få veta, hvarifrån det var, och hvem som rådde om det; men då konungens folk kom dit ned, sågo de icke en lefvande själ på skeppet utom Lurfhättan; hon red rundtomkring däcket fram och tillbaka på bocken, så att hårtestarne flögo kring hennes hufvud. Folket från kungsgården blef mycket förundradt öfver denna syn, och frågade om det icke fanns flere om-
