bord. Åhjo, hon hade en syster med sig, sade Lurfhättan. Henne ville då folket se, men Lurfhättan sade nej: ”henne får ingen annan se, än konungen sjelf,” sade hon, i det hon red omkring på bocken, så att det knakade i däcket.
Då nu tjenarne kommo tillbaka till kungsgården och berättade allt det de hört och sett hade nere på skeppet, ville konungen straxt bort för att se henne, som red på bocken. Då han kom, ledde Lurfhättan ut systern, hvilken var så vacker och behaglig, att konungen blef riktigt förälskad i henne, der hon stod. Han förde dem begge med sig upp på slottet, och systern ville han ha till drottning, men Lurfhättan svarade nej; systern kunde kungen icke få under andra vilker, än att hans son ville gifta sig med henne sjelf. Det kan man väl förstå, att konungasonen icke gerna ville gå in på, så fult troll som Lurfhättan var, men konungen och alla i kungsgården bådo honom så länge, att han ändtligen gaf efter och lofvade, att taga henne till drottning, men högst ogerna gjorde han det, och bedröfvad var han.
Nu blef der bröllop tillagadt både med brygd och bak, och då allt var färdigt, skulle de resa till kyrkan; men prinsen tyckte det vara den sorgligaste kyrkväg, han hade rest i hela sitt lif. Först körde konungen för sin brud; hon var så dejelig och fager, att alla menniskor stannade och följde henne med sina blickar, så långt de kunde; derefter kom prinsen ridande vid Lurfhättans sida, hon trafvade af på bocken med kokslefven i näfven, och på brudgummen såg det mera ut, som han var på ett liktåg, än på sin bröllopsfärd, så bedröfvad var han och icke ett ord sade han.
”Hvarför talar du icke?” frågade Lurfhättan, då de ridit ett stycke.
”Hvad skall jag tala om?” svarade prinsen.
