”Du kan ju fråga, hvarfor jag rider på den otäcka bocken,” sade Lurfhättan.
”Hvarför rider du på den stygga bocken?” sporde konungasonen.
”Är det en otäck bock? Det är den vackraste häst någon vill rida på,” svarade Lurfhättan, och i detsamma blef bocken förvandlad till en häst, den ståtligaste konungasonen hade sett i sina dar.
Nu redo de ett stycke till, men prinsen var Uka sorgsen och kunde icke få fram ett ord. Lurfhättan sporde honom på nytt, hvarför han var så tyst, och då prinsen svarade, att han icke visste hvad han skulle tala om, sade hon: ”Du kan ju fråga efter, hvarför jag rider med den otäcka slefven i näfven?”
”Hvarför rider du med den otäcka slefven?” sporde konungasonen.
”Är det en otäck slef? Det är den vackraste solfjäder, någon brud vill bestå sig med,” sade Lurfhättan, och i detsamma blef det en solfjäder, så prydlig att det glänste af den.
Så redo de ännu ett stycke, men konungasonen var lika bedröfvad och sade icke ett ord. Snart frågade bruden honom igen, hvarföre han icke var mera underhållande, och bad honom fråga efter, hvarfor hon hade den fula gråa hättan på hufvudet.
”Hvarför har du den otäcka gråa hättan på hufvudet?” frågade prinsen.
”Är det en otäck hätta? Det är ju den grannaste guldkrona någon brud vill bära,” svarade Lurfhättan och med detsamma var den förvandlad till en sådan.
Nu redo de en lång stund igen, men prinsen var så bedröfvad, att han satt utan mål i mun liksom förr; bruden hans sporde åter hur det kom sig att han var så
