290
56.
Nalle på Dovrefjell.
Det var en gång en man uppe i Finnmarken, som hade fångat en stor isbjörn; den skulle han gå till kungen af
Danmark med. Så hände det att han kom till Dovrefjell
på julqvällen, och han gick in i en stuga, der det bodde
en man som hette Halvor. Här bad han att få låna hus
för sig och sin isbjörn.
”Gud hjelpe oss så sannt,” sade mannen i stugan, ”vi kunna alldeles icke låna hus åt någon nu, ty hvarendaste julqväll kommer hit så fullt med troll, att vi måste flytta ut och icke ha tak öfver hufvudet sjelfva en gång.”
”Åh, ni kan nog låna mig hus för det,” sade mannen; ”björnen min kan ligga bakpå ugnen och jag kan väl få ligga här inne i köket.”
Ja, han bad så länge tills han fick lof. Derpå flyttade folket i huset ut, sedan de lagat till åt trollen uppdukade bord med både risgrynsgröt, lutfisk och korf äfvensom allt möjligt annat godt som der fanns, likasom till ett gästabud.
Bäst som det var kommo trollen, några voro stora och andra voro små, några voro långsvansade och andra svanslösa, några hade långa, långa näsor, och de spisade, drucko och smakade på allting. Men så fick en af trollungarne se björnen, som låg bakpå ugnen, och så tog han ett stycke korf, satte på en gaffel och stekte, gick sedan bort och stack det för nosen på björnen. ”Nalle, vill du ha korf?” skrek han. Straxt rusade björnen upp och brummade samt jagade ut dem allesammans både stora och små.
