att spränga sten och då välta öfver honom ett berg. Detta låg gossen och lyssnade på.
Den andra dagen sporde trollet — för ett troll var det, det var tydligt — om det kunde få gumman till att styra för sig, och då det led fram på dagen, tog trollet ett stort jernspett och frågade gossen, om han ville följa med till berget och bryta sten. Ja, det ville han gerna, sade han, och gick med. Då de brutit några stenar, ville trollet ha honom att gå ned och se efter remnorna i berget. Medan gossen skulle göra det, bröt trollet och bände med jernspettet, tills det fick löst ett helt berg, som kom vältrande ned mot gossen; men han höll emot, tills han kom undan, och lät så berget ramla.
”Nu ser jag, huru du menar med mig,” sade gossen till trollet, ”du vill slå ihjäl mig, men gå ned sjelf och se efter sprickorna, så skall jag stå qvar här uppe.” Jätten tordes icke annat, än göra som gossen sade, men denne ryckte loss ett ofantligt berg, som rullade öfver trollet och bröt af dess ena lårben.
”Åh, du är en stackare,” sade gossen i det han steg ned och drog undan mannen. Sedan måste han ta honom på ryggen och bära honom hem. Han sprang bort med honom så fort som en häst och skakade honom, att han skrek, som om han haft en knif i sig. Då de kommo hem, måste trollet lägga sig till sängs, der det blef liggande i all sin skröplighet.
Då det led på natten, tog trollet till att prata med gumman och undra på huru de skulle bli befriade från gossen. ”Vet icke du någon råd att bli af med honom, så vet icke jag,” sade hon.
”Jo, det finns tolf lejon i en hage,” sade trollet, ”om vi bara kunde få gossen dit, så refvo de honom i stycken.” — ”Det,” mente gumman, ”skulle gå bra för sig.” Hon skulle lägga sig sjuk och säga, att hon var så skröplig,
