att hon icke kunde bli frisk igen, med mindre hon fick lejonmjölk. Detta låg pilten och hörde på. Då han steg upp om morgonen, sade modern, att hon var sjukare än någon kunde tro, och fick hon icke lejonmjölk, så blef hon visst aldrig frisk igen.
”Då kommer du nog att bli sjuk länge, mor,” sade pojken, ”för icke vet jag, hvar någon sådan är att få.”
Jo, men te trollet, det vore icke ondt om lejonmjölk, om han bara ville gå efter den. Bröderna hans hade en hage, som det var tolf lejon i, och nycklarne kunde han få, blott han hade lust att mjölka dem. Gossen tog nycklarne samt en mjölkflaska och gick bort. Då han läst upp grinden och kommit in i hagen, rusade lejonen emot honom, rytande, alla tolf. Han ledde ut det största af dem, tog det i frambenen och slog det mot stock och sten, tills det icke var mer igen af det än tassarne. Då de andra sågo detta, blefvo de så rädda, att de kröpo och lade sig ned vid hans fötter som skamflata hundar; sedan följde de honom hvart han gick, och då han kom hem, lade de sig utanför med framtassarne på tröskeln.
”Nu skall du väl bli bra, för här är lejomnjölk, mor,” sade gossen, då han hom in — han hade mjölkat en sqvätt i flaskan. Men trollet låg borta i sängen och svor på att det icke var sannt. ”Det skulle vara annan karl till att mjölka lejonmjölk,” sade det. Då gossen hörde det, drog han trollet ur sängen och ryckte upp dörren. Lejonen sprungo upp och rusade på trollet, så att gossen måste gå emellan och skilja dem åt.
Då det led på natten, började trollet åter tala med käringen. ”Jag vet icke, huru vi ska få lifvet af den här pojken,” sade trollet; ”han är för mycket stark; vet icke du någon råd?” sade han till henne. ”Nej, vet icke du, så vet icke jag,” svarade hon.