”Jo, jag har två bröder på ett herreslott,” sade trollet, ”de äro tolf gånger så starka som jag, och derför blef jag utstött och fick gården; men de bruka slottet, och der finns en fruktträdgård med äpplen i, som äro så beskaffade, att den, som äter af dem, sofver i tre dygn efter. Om vi bara kunde få gossen dit efter frukt; han kunde icke hålla sig från att smaka på äpplena, och när han som bäst sof, så refvo bröderna mina honom i stycken.” Käringen sade, att om hon fick göra sig sjuk och påstå sig icke bli frisk, förrän hon fick äta af äpplena, sa gick han nog efter dem. Detta låg gossen och lyssnade på. Om morgonen var käringen så sjuk och skral, att hon skrek både ack och ve, och att hon kunde icke bli bra igen, med mindre hon fick äpplen ifrån den trädgård, som låg vid det slott, mannens bröder rådde om; men hon hade ingen att skicka dit. Jo, gossen var straxt villig att gå dit, men de elfva lejonen följde med. Då han kom till trädgården, kröp han upp i äppelträdet och åt så många äpplen han rådde med, men han hade icke hunnit ned igen, förrän han somnade, och lejonen lade sig i ring omkring honom. Tredje dagen inkommo sig trollets bröder, men de voro icke som folk; de kommo vrålande som oxar och undrade på, hvad det var för en, som hade lagt sig der; de hotade att slita honom i så små stycken som gryn samt att det icke skulle bli en bit qvar af honom. Men lejonen rusade upp och refvo trollen i små stycken, och då de hade slutat med det, lade de sig omkring honom på nytt. Gossen vaknade icke förrän sent på eftermiddagen, och då han kom upp på knäna och gnuggat sömnen ur ögonen på sig, undrade han på hvad det hade varit på färde, då han fick se tummelplatsen. Men då gossen kom bort till slottet, var det en jungfru der, som hade sett huru det gått till, och hon sade: ”Du kan tacka Gud, för det du icke var med om det slagsmålet, ty då hade du mistat ditt lif.”
