”Huru! jag mistat lifvet!” sade ynglingen. Det hade icke haft någon fara med sig, försäkrade han. Sedan bad hon att han skulle komma in, så att hon finge tala vid honom, ty hon hade icke sett en kristen menniska, sedan hon kom dit. Då han läste upp dörren, ville lejonen också in, men jungfrun blef så rädd, att hon började skrika högt, och så lät han dem lägga sig utanför. De talade nu om hvarjehanda, och gossen frågade, hvarför hon, som var så dejelig, ville vara tillsammans med de otäcka trollen. Hon hade aldrig velat det, sade hon, för de hade röfvat bort henne, och hon var dotter till kungen af Arabien. Medan de så talade, frågade hon hvad han ville, antingen hon skulle resa hem eller han hade lust att gifta sig med henne. Ja kors, han ville visst ha henne, och hon skulle icke få resa hem igen. Sedan gingo de i slottet, för att se sig omkring, och kommo till en stor sal, der det hängde två tunga svärd efter trollen, högt uppe på väggen. ”Är du en så dugtig karl, att du kan handtera något af dessa?” sade prinsessan.
”Hvem jag?” sade gossen; ”skulle icke jag kunna bruka ett af dessa; det vore väl en småsak!” återtog han och satte två, tre stolar ofvanpå hvarandra, hoppade upp och fattade i det största svärdet, svingade det i höjden, tog det åter i handen och stötte det sedan i golfvet, så att hela salen darrade. Då han sedan kommit ned, tog han det under armen och bar det. Då de varit tillsammans på slottet en tid, så tyckte prinsessan, hon borde resa hem till föräldrarna och berätta, hvad det blifvit af henne. De utrustade ett skepp, och så for hon af ifrån slottet.
Då hon hade rest och gossen hade vandrat omkring en stund, kom han ihåg, att han haft ett ärende dit, nemligen att gå efter läkemedel åt modern sin. Men så tänkte han, käringen icke var sjukare än att hon nog var tillfrisknad igen; likväl ville han gå ned och se, huru de be-
