hem igen, knyckte på nacken och sade: ”Är jag så fager, så är jag ock för god att gå och bära vatten.” En annan skulle då efter vatten, men det gick på samma sätt med henne; hon kom också tillbaka och sade, att hon var för vacker och för god att gå till källan efter vatten åt prinsen. Då gick prinsen sjelf, ty han hade lust att se huru detta hängde ihop. Då han kom till källan, fick han också se bilden, och straxt såg han upp; då blef han varse den fagra flickan som satt uppe i trädet. Han bad henne komma ned och tog henne hem med sig och ville ändteligen ha henne till sin drottning, förty hon var så vacker; men hans moder, som ännu lefde, ville icke. ”Hon kan icke tala,” sade hon, ”och det kan lätt vara en trollmenniska.” Men prinsen gaf sig icke förrän han fick henne.
När de hade lefvat tillsammans någon tid, blef hon fruktsam, och då hon skulle föda, lät prinsen sätta en stark vakt omkring henne; men i födslostunden somnade allesammans, och då hon hade födt, kom hennes fostermoder, skar barnet i lillfingret och smorde drottningen om munnen och på händerna med blodet och sade: ”Nu skall du bli lika så bedröfvad, som jag var då du hade släppt ut stjernan;” och så försvann hon med barnet. Då vakten vaknade, trodde den att drottningen hade ätit upp sitt eget barn, och den gamla drottningen ville att hon skulle brännas lefvande, men prinsen höll så hjertligt af henne, och han utverkade slutligen med sina böner att hon blef fri från straff; men det var med nätt nöd.
Andra gången den unga drottningen föll i barnsäng, sattes en dubbelt så stark vakt som förra gången. Men det gick alldeles på samma sätt då, blott med den skilnaden att fostermodren nu sade till henne: ”Nu skall du bli lika så bedröfvad, som jag var då du hade släppt ut månen.” Drottningen gret och bad — ty när fostermo-
