dren var der, så kunde hon tala — men det halp icke. Nu ville den gamla drottningen nödvändigt att hon skulle brännas, men prinsen lyckades dock äfven den gången bedja henne fri.
Då drottningen föll i sin tredje barnsäng, sattes en tredubbel vakt omkring henne, men det gick äfven nu alldeles som förut: fostermodren kom medan barnet sof, tog barnet och skar det i lillfingret och smorde drottningen om munnen med blodet; och så sade hon, att nu skulle drottningen blifva lika så bedröfvad, som hon sjelf hade varit då solen hade släppts ut. Nu kunde prinsen icke på något sätt få henne räddad; hon skulle och måste brännas. Men just som de ledde henne upp på bålet, fingo de se fostermodren som kom med alla tre barnen; två ledde hon vid handen, och det tredje bar hon på armen. Hon gick fram till den unga drottningen och sade: ”Här äro barnen dina; nu skall du få dem igen. Jag är Jungfru Maria, och så bedröfvad, som du nu har varit, var jag då du hade släppt ut solen, månen och stjernan. Nu har du lidit straff för hvad du gjorde, och från detta ögonblick skall du kunna tala igen.”
Hur glada drottningen och prinsen blefvo, kunna alla lätt tänka sig, men ingen kan säga det; de voro sedan alla lyckliga, och prinsens moder höll äfven af den unga drottningen från den stunden.
