frågade hustrun. ”Åh, det är bara klent för honom,” svarade Ringerikaren, ”han traskar gård mellan der och har hvarken mat eller kläder på kroppen, — pengar var det då icke värdt att tala om” — ”Gud nåde mig för honom då!” ropte käringen; ”han behöfde då icke gå så usel, han, som det var så mycket efter; här hänger en hel vind full med kläder, som hörde honom till, och ett stort skrin med pengar står här ock. Vill I taga det med, skall I få häst och kärra att köra det fram med; och hästen kan han ha qvar, och på kärran kan han sitta och åka gård mellan, för han behöfver icke att gå.” Ringerikaren fick ett helt kärrlass med kläder, och ett skrin fullt med blanka silfverpengar, och så mycket mat och dryck som han ville; då han hade fått det, satte han sig upp och åkte sin väg. ”Det var den tredje,” sade han för sig sjelf. — Men ute på marken gick hustruns tredje man och plöjde, och då han fick se en främmande karl åka bort med häst och kärra, gick han hem och frågade hustrun, hvad det var för en som for bort med den blå hästen. ”Åh, han,” sade hon, ”det var en karl ifrån himmelrike; han sade att det var så uselt för honom, andre Per, salig man min, att han går der gård mellan och har hvarken kläder eller pengar; så skickade jag honom alla de gamla kläderna som hängde här efter honom, och det gamla penningeskrinet med silfverpengarna i.” Mannen begrep straxt hur det hängde ihop, sadlade en häst och red bort i fullt fyrsprång. Det dröjde icke länge förrän han var tätt bakom honom som satt på kärran och körde; men då den andre märkte det, körde han hästen och kärran in i småskogen, nappade en hand full tagel ur hästsvansen och sprang så upp i en backe, der han fäste taglet i en björk, och under den lade han sig till att gapa och stirra upp till molnen. ”Nej, nej, nej!” sade han liksom för sig sjelf, då tredje Per kom ridande, ”nej,
