något så grannt har jag då aldrig sett! nej, aldrig såg jag väl på maken!” Per stod och säg på honom en stund och undrade om han var drucken, eller hvad detta skulle betyda; slutligen så frågade han: ”Hvad ligger du der och glor på?” — ”Nej, aldrig har jag sett på maken!” sade den andre; ”der for en rakt upp till himla med en blå häst; här ser du, taglet hänger qvar i björken, och der uppe bland molnen ser du den blå hästen hans.” Per såg på molnen, och såg på honom, och sade: ”Jag ser ingenting annat än taglet i björken, jag.” — ”Nej, du kan icke se det heller der du står,” sade den andre, ”men kom hit och lägg dig här och kika uppåt, och vänd icke ögonen bort ifrån molnen.” Medan tredje Per låg och glodde upp till molnen, så att ögonen hans vattnades, tog Ringerikaren hästen hans, satte sig upp och reste sin kos både med den och kärrlasset. Då det började rassla på vägen, rusade tredje Per upp, men blef så häpen öfver att den andre for sin väg med begge hästarna hans, att han icke kom sig för med att löpa efter förrän det var för sent.
Men han kom till vettet igen innan han kom hem till hustrun; ty då hon frågade hvar han hade gjort af hästen, så svarade han: ”Jag gaf honom den med sig också till andre Per, ty jag tyckte icke det var lönt att han skulle sitta på en kärra och skralta gård mellan i himmelrike; nu kan han sälja kärran och köpa sig en vagn att åka i.” — ”Det ska’ du ha tack för! Aldrig hade jag trott att du var en så beskedlig man,” sade hustrun.
Då han nu kom hem, han som hade samlat ihop de sexhundra dalerna och kärrlasset med kläderna och silfverpengarna, var det första han såg, att hela gärdet var plöjdt och uppsådt. Det första han frågade käringen sin om var, hvar hon hade fått utsäde ifrån. ”Åh,” sade hon, ”jag har alltid hört att den som något sår, han något får; så sådde jag det saltet, som Norrlandningen satte in här,
