»Liten stråle,
Snälla, gjut
Till småfoglarna ut!»
Men hon piskade och slog korna, kastade och slängde allt hvad hon kunde komma öfver efter foglarna, och bar sig åt så det var skam att se. Och hon fick heller hvarken mockadt eller mjölkadt. När hon sedan kom in, fick hon både stryk och bannor af trollkäringen; och så skulle hon tvätta den svarta ullen hvit, men det gick icke bättre med det. — Detta tyckte trollkäringen var för galet, och så satte hon fram tre skrin, ett rödt, ett grönt och ett blått, och sade att henne hade hon icke nytta af, ty hon dugde icke till något, men till lön skulle hon ändå få taga hvilket skrin hon ville. Då sjöngo foglarna:
»Tag icke det gröna,
Tag icke det röda,
Men tag det blå,
Som vi ha satt
Tre kors uppå!»
Hon brydde sig icke om hvad foglarna sjöngo, utan tog det röda, som skimrade mest. Så gaf hon sig derifrån och gick hem, och hon fick då gå i frid och ro; det var ingen som satte efter henne. Då hon kom hem, blef modren en smula glad, må tro, och de gingo straxt in i storstugan och satte skrinet der, ty de trodde att det fanns icke annat än guld och silfver i det, och de tänkte att både väggar och tak skulle bli förgyllda; men då de öppnade skrinet, så vältrade sig fram derur idel ormar och paddor, och när dottern öppnade munnen, så gick det på samma sätt: fram kröpo både ormar och paddor och allt otyg som tänkas kunde, så att det till sist blef omöjligt att vara under samma tak med henne. Det var den lön hon fick för det att hon hade tjenat trollkäringen.
