sjelfständighetskamp. Han är, märkligt nog, ehuru en gång vorden den djupaste kännare af allmogens lif, icke född af bondeföräldrar utan af ett borgerligt hus. Hans fader var nämligen glasmästare i Christiania och fostrade der sonen under anspråkslösa borgerliga förhållanden. Denne fader hette för öfrigt till förnamn Andreas, och hans hustru var född Thurine Elisabeth Bruun.
Det sägs, och allt talar derför, att den unge Peter Christen redan tidigt visat sig vara en vaken pojke samt ega hvad man kallar ett godt hufvud, allt omständigheter, hvilka helt naturligt förorsakade, att fadern ville leda honom in på den lärda banan. Men det gick här som det gått mången gång i dylika fall: den unge herrns framgångar i skolan motsvarade hvarken de anlag, man trott sig hos honom förmärka, eller de uppoffringar, som de i anspråkslösa förhållanden lefvande föräldrarna för hans skull underkastat sig. Hemligheten var, att det fans något, som oemotståndligt grodde i den vaknande fantasien och lockade tankarna bort från skolboken. Men detta något var icke hvarken okynne eller någon håg för latmanslif utan helt enkelt en de djupast liggande anlagens hemlighetsfulla dragning till något annat än det, hvarmed man här sysslade. Folkböcker och fabler voro en första uppenbarelse af detta andra, Walter Scott en senare och kraftigare. Sedan han fallit i den unge Peter Christens händer, var gossens ande en gång för alla bergtagen i sagans och forndiktens land. Om af den grund, att skolstudiet stod sig illa i täflan med den väldige epikern på Abbotsford, eller af någon annan, alltnog, gossen sattes vid denna tid i ett slags helpension på landet, nemligen hos «personel Capellan» Christoffer Stören på Norderhoug. Om skolstudierna vunno någon förkofran af denna förändring, nämna ej biograferna, men att den unge Asbjörnsen af lifvet på landet ej vardt ledd bort från sin rätta bestämmelse är uppenbart. Tvärt om! I det lika bördiga som sköna Ringerike öppnades gossens blick snart för fosterlandets fägring och härlighet, på samma gång som hans själs ögon genom den tidiga samvaron med allmogen vunno den förtrolighet med menige mans sätt att se och tänka, som sedan gifvit den store skildraren så omätliga fördelar framför andra samtida
