Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/13

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
7
PETER CHRISTEN ASBJÖRNSEN.

håll, der han en gång skulle hinna sin storhet och odödlighet. Under denna tid mognade nämligen allt mer och mer, under intrycken af en härlig natur och under samvaron med en ursprunglig och oförderfvad allmoge, hans eget väsen och upptog i sig ett outplånligt återsken af hvad som hos denna natur och denna allmoge är karakteristiskt.

Redan förut hade emellertid en lycklig omständighet aflägsnat hvarje oklart famlande samt vägledt hans sökande ande till att finna ett mål och en bestämd uppgift för sin sträfvan. I slutet af tjugutalet hade nämligen i Berlin utkommit en tysk bearbetning af Crofton Crokers Fairy Legends and Traditions of the South of Ireland, hvilken bearbetning, utförd af bröderna Grimm, bar namnet Irische Elfenmärchen. Denna bok, som fallit i Asbjörnsens händer redan innan han var student, hade nu med ens väckt till lif hela den underbara verld, kring hvilken han i sina barndomsdrömmar svärmat, och att visa verlden, att också hans fosterland i sin allmoges sagor och sägner egde en dylik skatt af poesi, vardt nu medelpunkten för all hans diktan och traktan. Utan dröjsmål började han att uppteckna och samla sagor, så vidt man vet, redan under året 1832, och hans nu omedelbart efter examen artium (norrmännens studentexamen) följande fyraåriga vistelse på landet fick genom denna sysselsättning såväl rikt innehåll som stor betydelse. Så långt den åtagna sysslans skötande det medgaf, ströfvade nämligen Asbjörnsen omkring i mark och skog, kring fjäll och dal, samt vidgade härunder den djupa kännedom om Norges natur och folk, som han redan som barn under sin första vistelse på landet grundlagt. På dessa fotvandringar, än med sitt metspö, än med sin bössa på axeln, lärde sig Asbjörnsen att lefva med allmogen, som om han i dennas krets varit född och fostrad, och vann derigenom också den hemlighetsfulla lätthet att intränga i densammas förtroende, som utmärker den sanne folkforskaren, men som den oinvigde aldrig kan nå. Tack vare denna gåfva, hvars innersta makt väl till sist hvilar på den stora kärleken till det sanna och sunda, som bor i djupet af sjelfva folkets väsen, vardt