Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/14

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
8
PETER CHRISTEN ASBJÖRNSEN.

Asbjörnsen nu så väl likad af menige man, att han fick veta allt hvad han ville och derför också fick fullt upp så af sagor som sägner att anteckna. Vill man få ett friskt intryck såväl af dessa vandringar som af Asbjörnsens sätt att umgås med dem, i hvilkas förtroende han ville tränga in, så läse man den ypperliga berättelsen «Qvarnsägner», en af perlorna i den här meddelade samlingen, eller också den med rätta högt prisade «En tjäderlek i Holleia»! Men man lägge och märke till, att sådant upplefver ingen annan än den, som känner, att han sjelf och den ringa man, som han färdas med, äro kött af samma kött och ben af samma ben. Detta och intet annat slår bryggan från själ till själ och skapar den rätta förtroligheten mellan barn af samma folk.

Nu träder också vänskapsbandet från barnaåren fram i sin fulla betydelse. Hvad Asbjörnsen älskade och lefde för, det älskade också Jörgen Moe och för det ville han lefva, och så uppgjordes 1836 mellan dessa två fosterbröder, att de gemensamt skulle utgifva ett urval af från folkets läppar upptecknade sagor, på sådant sätt berättade, att det folkliga och poetiska elementet i dem kom till sin fulla rätt. Redan år 1840 var allt, trots det att Asbjörnsen under tiden, år 1837, vid universitetet aflagt sin «philologisk-philosophiske Examen», förberedt, och en subskriptionsinbjudning utsändes; men så ringa anklang väckte det tilltänkta företaget, att, såsom Moes biograf berättar, «de förläggare, som utfärdat subskriptionsinbjudningen, uppgåfvo företaget.»

Detta var således det första svar, som de varmhjertade männen af sitt fosterland mottogo till lön för sin hänförelse!

De fälde emellertid icke modet utan lyckades, ehuru med stor svårighet, att år 1842 få ut en helt liten samling, hvilken redan året derpå åtföljdes af ännu en. Och dermed var det som om vinden hade vändt. Likgiltigheten slog om i förtjusning, och kritiken egde ej lofsång nog för den gyllne skatt, som de unga snillena fiskat upp ur folkfantasiens dunkla, okända djup. Man läste och läste, hela nationen kände igen sig, och Norges folk fann, att det egde en hel verld af skaldeverk utan skalder.