Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/15

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9
PETER CHRISTEN ASBJÖRNSEN.

Och länge stannade icke inom Norges gränser ryktet om hvilka diktens klenodier man funnit; till Sverige öfverfördes det år 1844 genom en lysande artikel af C. A. Hagbergs hand i tidskriften «Studier och kritiker», till Tyskland genom en öfversättning, prydd med ett företal af Tiecks och mottagen med en lofordande anmälan af Jacob Grimms penna, till England genom en öfversättning af Dasent och till Frankrike genom en dylik af E. Beauvois för att ej nämna en oändlighet af berömmande kritiker och förnyade öfversättningar.

På detta sätt gingo sagorna till seger.

Men äran af denna första seger tillkommer i lika mått båda medarbetarena i företaget, ty de hafva båda gifvit sina bidrag af uppteckningar samt tillika genom ömsesidig granskning af hvarandras andelar arbetat sig fram dels till en dittills ej hunnen förmåga att träffa sjelfva det slående i folktonen och dels äfven till en inbördes öfverensstämmelse i framställningssättet, som är så genomgående, att det torde fordras mycket studium och en mer än skarp blick för att med visshet kunna särskilja hvilka sagor, som äro upptecknade af Moe, och hvilka, som äro upptecknade af Asbjörnsen[1]. Somliga torde också vara före offentliggörandet så öfverarbetade af båda, att ingendera ensam har upptecknaräran. —

Emellertid hängaf sig Moe snart så godt som uteslutande åt sina uppgifter som prest, och Asbjörnsen vardt ensam utgifvare af nästa sagosamling. Härvid hade han dock till sitt förfogande samtliga Moes uppteckningar, hopbragta under åtskilliga år samt flera resor, och bland dessa uppteckningar särskildt de vackra samlingarna från resan i Hardanger 1846 samt från resan genom Telemarken och Sätersdalen 1847.

Ehuru Asbjörnsen således ensam har såväl äran som ansvaret för den senare samlingen, sker honom intet intrång genom att framhålla vigten och värdet af det material, Moe äfven till denna

  1. I det här meddelade urvalet äro följande sagor af Moes hand: «Gossen och fan», «Om jätten, som icke hade något hjerta i sig», «Smeden, som de icke tordes släppa in i helvetet», «Enkans son», «Om Torrveds-Hans, som fick kungadottern till att skratta» samt slutligen «Kolaren».