lemnat. Tvärtom har Asbjörnsen sjelf i sitt företal gifvit ett vackert vitnesbörd derom samt på samma gång om betydelsen af Moes medarbetarskap öfver hufvud, i det han skrifver: »För den liberalitet, hvarmed min gamle vän har stält sina samlingar till mitt fria förfogande, kan jag icke kraftigt nog uttala min tacksamhet; blott måste jag lika mycket för sakens som för min egen skull beklaga, att han icke nu såsom förr kunnat stödja utgifningsarbetet med sin smak och sin skarpblick för de fina förtoningarna i den folkliga framställningen.» I samma företal antyder Asbjörsen emellertid, att han dock i Moes ställe egt stödet af en annan ehuru anonym vän, hvars skarpa kritik, fina språksinne och grundliga kännedom om folkspråket i alla dess förgreningar han högt prisar.
Med sagorna äro emellertid icke folkdiktningens skatter tömda, och med sagoupptecknaren Asbjörnsen känna vi blott en sida af den vittre storbragdsmannen. Vid sidan af sagorna, dessa klara, skarpt karakteristiska, rent episka små berättelser, än öfvergjutna med en sällsam doft af forn åldrighet än åter sprungna midt ur ett lif, som lefves än i dag, går det nämligen genom folkfantasien en underström af öfvertro och vidskepelse, en hel mytologi af än ej ådagalagdt ursprung, en lefvande hedendom midt inne i kristenhetens dagar, och denna mäktiga underström af hvad man med ett ord kunde kalla naturtro har också skapat en diktverld, sällsamt rik och öfver måttan intressant, men mer formlös än sagornas samt derför också svårare än deras att fasthålla och fixera. Dessa svårigheter hafva dock icke afskräckt Asbjörnsen från att våga försöket att för den bildade samtiden återgifva äfven denna frodiga gren af folklig dikt, utan han har, efter de mer betydande sagornas utgifvande, egnat en oskattbar flit och omsorg åt detta senare område, hvilket under rubriken «Huldre-Eventyr og Folkesagn» (Elfva-sagor och folksägner) är förknippadt med hans namn ensamt och hvilket tillika, genom den af Asbjörnsen skapade, halft novellistiska omklädnadens stora ursprunglighet, sanning och konstnärlighet, har blifvit en insats af omätlig vigt så för Norges vittra odling som dess fosterländska lif.
