Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11
PETER CHRISTEN ASBJÖRNSEN.

Innan jag öfvergår till en teckning af den naturgrund, hvarpå särskildt elfva-sagorna och folksägnerna spela, vill jag korteligen antyda åtminstone hufvudmomenten af Asbjörnsens senare lif.

Genom sin literära verksamhet kom Asbjörnsen snart i beröring med den norska vitterhetens stormän för ett tredjedels århundrade sedan, och det synes i synnerhet hafva varit den nu bortgångne professor Jonas Collett samt skalden Welhaven hvilka på honom utöfvat ett djupare inflytande. Den förre var nämligen den anonyme vän, hvars kritiska skarpblick han i ofvan nämda företal prisar, och rörande den senare säger han sjelf, att näppeligen något på honom har verkat mera väckande och poetiskt inspirerande än «Professor Welhavens aandrige Fremstillingsgave og mageløse Fortællingskunst.» Att emellertid detta djupa inflytande varit ömsesidigt är af många tecken sannolikt, och måhända har det snille, som skapat de djupt anlagda folklifsdikterna «Raad for Uraad», «Dyre Waa», Tra«ver-Banen» samt den oöfverträffade «Asgaardsreien», mottagit lika vigtiga påverkningar af Mathias Skytts, Berthe Tuppenhaugs och Signekäringens literära talsman, som den han åt honom meddelat.

I tre årtionden, säger en minnestecknare, har Asbjörnsen företagit ideliga resor, och han har derunder genomkryssat Norge från den ena ändan till den andra på folkpoesiens samt undersökt dess kuster och fjorddjup på naturvetenskapens vägnar; ty naturvetenskapen, särskildt zoologien, var hans egentliga lifsstudium, och mången upptäckt, som kastat ett nytt ljus öfver förut dunkla eller föga kända förhållanden, härrör från hans outtröttliga forskarnit. Synnerligast torde bland sådana upptäckter böra framhållas den af en jättestor sjöstjerna, Brisinga endecacnemos, som utgör en öfvergångsform från de fossila till de nu lefvande sjöstjernorna. Flera af dessa resor, och det både de naturvetenskapliga och de literära, har han företagit på offentlig bekostnad, och hans officiella relationer om desamma berömmas såsom lika underhållande och originella som sakrika. Äfven tvenne mer omtalade utländska resor har han företagit, den första året 1849 med korvetten Örnen till Medelhafvet, egentligen blott för att få se sig om i verlden, den andra under åren 1856—1858 till