Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/168

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
134
BERTHE TUPPENHAUGS BERÄTTELSER.

«Åh, ä’ de’ studenten, som är så sent ute; jag blef riktigt haj, han ä’ hvit som snö och d’ä’ midt i natten,» svarade gamla Berthe Tuppenhaug och steg upp. Jag berättade mitt missöde och bad henne väcka en af pojkarne och skicka honom upp till gården efter häst och släde.

«Ja, ä’ de’ inte som jag säger, att gråbenet hämnas, » mumlade hon för sig sjelf. «Di ville inte tro det, då di höll skall efter honom och Per bröt benet af sig i fjor; nu kan han se, jo minsann hämnas han inte!»

«Nå ja,» sade hon och gick bort till sängen i en vrå, der familjen låg och snarkade i korus, «gårdens folk ha kört timmer från elfven i de här dagarne, så man kan komma fram öfver ängarne. Upp med dig, Lill-Ola, du ska’ efter häst åt studenten! Lill-Ola då!»

«Äää!» sade Lill-Ola genom näsan och vände sig. Han hade alldeles för god sömn för att låta störa sig af så litet, och det drog om en hel evighet med ögongnidning och gäspningar och gapande och virriga frågor, innan han hade gjort sig fri från den orediga röran i sängen, fått byxor och tröja på sig och riktigt fattat hvad han skulle göra. Löftet om drickspenningar tycktes emellertid befordra hans begrepps uppklarnande och förtog till och med hans fruktan att gå förbi björken, som Ole Askerudsbraaten hade hängt sig i. Under öfverläggningarne mellan den hvithårige Lill-Ola och gamla Berthe, gjorde jag bekantskap med rummets inventarier — väfvar, spinnrockar, kubbstolar, qvastar, såar och halffärdiga yxskaft — med hönorna på pinnen