Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
135
BERTHE TUPPENHAUGS BERÄTTELSER.

bakom dörren, den gamla musköten under taket och träspetten, som knakade under en börda af ångande strumpor, förutom tusen andra ting, som jag ej skall trötta läsaren med att uppräkna.

Då gossen ändtligen kommit i väg, satte Berthe sig på spiselkanten. Hon var helgdagsklädd, det vill säga, hon hade på sig den drägt, som brukades af gammalt folk i hennes hembygd Hadeland, hvarifrån hon kommit, då hon flyttade in till Romerike: en blå tröja kantad med väfda band, svart, veckad kjortel och hufva med «skruf»[1] och nackrosett. Skarpa, rörliga, sneda ögon, utstående kindknotor, en bred näsa och gulbrun hy gaf Berthes ansigte någonting främmande, österländskt, nästan hexlikt, och det var då ej heller att undra på, ty hon var den yppersta signe-käring på många mils omkrets.

Jag undrade på att hon ännu var uppe och frågade om hon väntade främmande, eftersom hon hade kistkläderna på sig.

«Nej, det gör jag inte,» svarade hon, «men jag skall säga studenten, att jag har varit uppe i Ullensocken och trådmätt en käring för tvinsot, och derifrån blef jag hämtad till en barnunge, som hade engelska sjukan och som jag måste stöpa öfver, och alldeles nyss på stunden kom jag hem, fast di skjutsade mig ända till gästgifvaren.»

«När jag tänker rätt på saken, kan du visst också bota vrickning, Berthe?» sade jag så allvarsamt som möjligt.


  1. Ett slags hufvudprydnad.