Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/185

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
147
SMEDEN SOM DE ICKE TORDES SLÄPPA IN I HELVETET.

häst, som han bad smeden sko åt sig. «Kunde inte jag få lof att sko den?» sade Vår Herre, «Du kan försöka,» sade smeden; «galnare kan du då inte göra det, än att jag kan göra det rätt igen.» Vår Herre gick då ut och tog det ena benet af hästen, lade det i äsjan och gjorde skon glödande; derpå hvässade han broddarne, fäste sömmen bättre och satte sedan benet helt och hållet på hästen igen; då detta var gjordt, tog han det andra frambenet och gjorde på samma sätt; och då han hade fäst det på hästen igen, gjorde han på samma, sätt med bakbenen, först det högra och sedan det venstra, lade dem i äsjan, gjorde skorna glödande, hvässade broddarne och fäste sömmen bättre och satte sedan benen på hästen igen. Under tiden stod smeden och såg på. «Du är ändå inte så dålig smed, du,» sade han. «Tycker du det?» sade Vår Herre.

En stund derefter kom smedens mor till smedjan och bad honom komma hem och spisa middag; hon var mycket gammal, fasligt krokig i ryggen och skrynklig i ansigtet och kunde knappast gå. «Lägg nu märke till hvad du ser!» sade Vår Herre; han tog gumman, lade henne i ugnen och smidde en ung, fager jungfru af henne. «Jag säger som jag har sagt, jag,» sade smeden, «du är alls inte någon dålig smed; det står öfver min dörr: Här bor mästaren öfver alla mästare; men ändå säger jag rent ut: en lär så länge en lefver» — och dermed gick han hem och åt middag.

Då han kommit tillbaka till smedjan igen, kom en man ridande, som ville ha sin häst skodd. «Det ska’ snart vara gjordt,» sade smeden; «jag har just nu lärt